Little girl, little girl
Why are you crying?
Inside your restless soul
Your heart is dying

Little one, little one
Your soul is purging
Of love and razor blades
Your blood is surging

Runaway
From the river to the street
And find yourself with your face in the gutter
You're a stray for the salvation army
There is no place like home
When you got no place to go

Little girl, little girl
Your life is calling
The charlatans and saints
Of your abandon

Little one, little one
The sky is falling
Your lifeboat of deception
Is now sailing

In the wake all the way
No rhyme or reason
Your bloodshot eyes
Will show your heart of treason

Little girl, little girl
You dirty liar
You're just a junkie
Preaching to the choir

Runaway
From the river to the street
And find yourself with your face in the gutter
You're a stray for the salvation army
There is no place like home
When you got no place to go

The traces of blood
Always follow you home
Like the mascara tears
From your getaway
(Gloria!)
You're walking with blisters
And running with shears
So unholy
Sister of grace

Runaway
From the river to the street
And Find yourself with your face in the gutter
You're a stray from the salvation army
There is no place like home

Varför är du arg på mig? Varför är du hela tiden arg på mig? Varför kan jag aldrig någonsin få bli upprörd eller ledsen? Varför biter jag ihop? Och varför ger jag dig inte ett ultimatum och ber dig dra åt helvete om det inte passar dig?

Ibland känns det som om du förväntar dig att jag ska ge upp hela mitt liv för dig... Att jag ska flytta upp till dig och plugga efter studenten och bara finna mig i min roll som plastmamma och vara nöjd med att äta makaroner och köttbullar med alldeles för mycket ketchup, tvätta gräsfläckiga byxor och packa ner banan i väskan till fruktstunden på dagis innan jag ska iväg på morgonen. Jag trodde jag ville göra mycket mer än så... Jag ville till Prag, till Skottland... Ville vara fri. Kunna få njuta av att vara ung utan ansvar för någon annan än sig själv... och ändå sitter jag här och pluggar till nåt jag inte vill bli och väntar på att flytta till ett liv jag inte vill ha. Inte vakna i Ikeasängen i en lägenhet i en stad vid Vättern med utsikt mot videobutiken och gångavstånd till dagis och Konsum och inse att jag är 23 och aldrig kom till varken Prag eller Skottland och ska jobba helg för att vi ska få ekonomin att gå ihop eftersom du fortfarande går på socialbidrag och är lika opepp som förut. Se alla damråttorna i hörnen och disken i köket som aldrig försvinner.

Sen inser jag att jag älskar dig. Och att det inte kommer bli så... för vi är inte såna.. Jag tror det är det värsta av allt. För innerst inne ville jag ha det.. För jag får ändå aldrig Prag.