Varför är du arg på mig? Varför är du hela tiden arg på mig? Varför kan jag aldrig någonsin få bli upprörd eller ledsen? Varför biter jag ihop? Och varför ger jag dig inte ett ultimatum och ber dig dra åt helvete om det inte passar dig?

Ibland känns det som om du förväntar dig att jag ska ge upp hela mitt liv för dig... Att jag ska flytta upp till dig och plugga efter studenten och bara finna mig i min roll som plastmamma och vara nöjd med att äta makaroner och köttbullar med alldeles för mycket ketchup, tvätta gräsfläckiga byxor och packa ner banan i väskan till fruktstunden på dagis innan jag ska iväg på morgonen. Jag trodde jag ville göra mycket mer än så... Jag ville till Prag, till Skottland... Ville vara fri. Kunna få njuta av att vara ung utan ansvar för någon annan än sig själv... och ändå sitter jag här och pluggar till nåt jag inte vill bli och väntar på att flytta till ett liv jag inte vill ha. Inte vakna i Ikeasängen i en lägenhet i en stad vid Vättern med utsikt mot videobutiken och gångavstånd till dagis och Konsum och inse att jag är 23 och aldrig kom till varken Prag eller Skottland och ska jobba helg för att vi ska få ekonomin att gå ihop eftersom du fortfarande går på socialbidrag och är lika opepp som förut. Se alla damråttorna i hörnen och disken i köket som aldrig försvinner.

Sen inser jag att jag älskar dig. Och att det inte kommer bli så... för vi är inte såna.. Jag tror det är det värsta av allt. För innerst inne ville jag ha det.. För jag får ändå aldrig Prag.